jenny

När jag tittar tillbaka kommer jag nog alltid att se 2005 som ett väldigt speciellt år… ett JOBBIGT år med betoning på jobbigt, men också ett år då jag valt att satsa på mig själv och det som jag drömmt om och velat så länge.

Året började ganska så bumpigt med att som relativt höggravid slutföra min C uppsats tillsammans med 2 kursare, med massvis med ändringar ständigt nya saker att tillföra och ta bort och tillslut ett opponent och resopndentskap som var fyllt av massa obefogad kritik av examinatorn.
Termin 2 började i mitten av januari och då var det rå plugg som gällde igen.
Fast samtidigt känns det som om jag haft en massa tur under utbildningen….
Som om jag klarat en massa som jag kanske inte borde klarat av.

jag gjorde medicinplaceringen och operationsplaceringen riktit höggravid.
Operation var roligare än vad jag trodde medans medicinplaceringen på infektionskliniken var det värsta som jag någonsin varit med om. USCH…

I slutet av februari började vi tro att lillebror var på utgång… så var ju inte fallet. Utan han lät vänta på sig ända tills den siste mars, och föddes på min farmors födelsedag.

Världens finaste lillebror kom iallafall till oss och gjorde mig till 2 barnsmor och samuel till världens stoltaste storebror. Adrian blev hans namn.

Resterande två månader på terminen gick fort och den 3 juni tog jag då min sjuksköterske examen tillsammans med mina kursare… det som många trodde att jag aldrig skulle klara av det gick ändå och i efterhand kan jag inget annat än att bara pusta ut och undra hur i helsike det gick till.

Micke drabbades av en halvsidig ansiktsförlamning dagen efter sin och dagen innan min examen och vi spenderade hela sommaren tillsammans hemma. Han som sjukskriven och jag som föräldraledig.
Dessutom fick jag äran att vara med på käraste Fias möhippa…. tänk att man blivit så vuxen så att folk gifter sig…. typ på riktigt…

I slutet av juli fyllde Micke 25 år och veckan därefter var det dax för att åka till gotland på medeltidsveckan …

Som sällskap på resan hade vi världens bästa svärföräldrar och världens bästaste Jessica med pojkvänn och son.

I mitten av sommaren fick jag först reda på att jag kommit in på distrikssköterskeutbildningen och sedan att jag blivit antagen till min dröm utbildning nämligen barnmorskeprogrammet…

Sista veckan i augusti börjar skolan uppe i Borås och jag känner mig lycklig…
hög som ett höghus.

Första terminen känns inte speciellt tuff till att börja med. jag njuter av att få läsa det som jag alltid velat läsa och längtat till… fältstudiedagarna känndes som att hitta hem.

I november fyller jag då 30 år…
men med litet barn hemma så vill jag inget heldre än att bara vara med familjen och vi firar med middag hemma, på fördelsedagen bara jag o micke o barnen ( med champange dock) och på helgen med föräldrar syskon och svärföräldrar….

i december så fyller min lilla älskling 5 år…
tänk att min käraste skatt har blivit sååå stor….
jag älskar honom så det värker innombords…

Skolan blir tuffare nu i sllutet av terminen, inlämningsuppgifter och tentor varvar vart annat och jag börjar känna tvivel på att detta är nått som jag skall klara av. jag älskar det men känner att jag är otillräcklig… i skolan känner de flesta kursare lika dannt och vi tröstas av lärare och föreläsare att i princip alla har kännt det samma och har ändå lyckats bli bra barnmorskor.

Julen förflyter stilla tillsammans med barn och familj och det är precis så som man vill ha det även om julstämningen inte alls vill infinna sig eftersom jag inte kommer hem fören den 21 december från borås.

Och nu är det nyår….
visst det har hänt en massa massa mera saker under året både stort som smått… men det var året i stora drag..
jag hoppas att nästa år blir lite lugnare både känslomässigt och rent plugg/aktivitetsmässigt
om ett år sitter jag här och har nästan tagit min barnmorskeexamen…

saker jag är nöjd med under året: jag är stolt över att lyckats ta min examen, över att ha kommit in på barnmorskeprogrammet, enligt skolan var det flera hundra sökande och vi var 30 som kom in, jag är stolt över mina barn och över att jag nästan lyckades gå ned hela 10 kilo till min 30 års dag….

mindre glad är jag över: att jag inte kunde närvara på fias bröllop… det är nått jag är ledsen för fortfarande…. jag önskade så att få vara med men det gick inte att lösa. jag är inte helt överlycklig över att inte ha jobbat något efter min examen som syrra… hade nog behövt jobba lite granna känns det som. över vår ständigt dåliga ekonomi….
trots att micke jobbar heltid nu så är den ff kass… fattar inte det… måste nog skaffa mig en bättre översyn till nästa år…

trots allt…
gott nytt år på er alla…
nyårslöftet kommer imorgon…

kommer jag snart att få känner jag.
Väääldigt snart.

Och då menar jag inte som det utbrottet jag hade idag när Micke precis steg igenom dörren. Efter mycket om och men hade A skrikit sig hysteriskt till sömns… han satt och sov utmattat i min famn när S klämde foten i toa dörren och började gråta högt…. vad händer jo s rusar fram till mig jag ber honom vara lite tyst (vilket är svårt när man är fem år och har klämt foten i dörren men jag var så frustrerad över att A gråtit hela dagen, hade precis somnat och jag där och då insåg att han skulle vakna och gråta igen) S gråter ändå mera A vaknar och jag snubblar på leksaker i hallen… i det läget var min frustration väldigt stor kan jag be att få berätta….
Jag stampade, hoppade mer eller mindre upp och ned och gapade på ungarna när Micke steg in igenom dörren nästan två timmar försenad. För att göra saken värre så var det 2 meter ifrån ytterdörren som vi stod allihopa.

Jag är sååå frustrerad på alla leksaker som ligger överallt… på alla saker som inte får plats… tvätt som svämmar över, kläder som ramlar ur garderoben för att vi har 1 ½ garderober per vuxen att röra sig med för allt… o då menar jag inklusive underkläder och strumpor…
jag irriterar mig på att det inte finns nån plats för barnvagnen utom framför tvättstugedörren i hallen, att jag måste vada igenom barnens leksaker för att kunna byta blöjja på minstingen, att jag måste sitta vid ett överfullt dataskåp och plugga och inte har någon plats för mina skolböcker alls… att jag inte har nått köksbord att kunna stå och jobba vid.
jag är ledsen över att barnen inte kan ha varsit rum att bara få vara barn i…. att jag inte har nån plats alls till mina scrappsaker eller kunna sitta och pyssla. Och jag blir toooookig på mickes smutsiga strumpor som tyckt föröka sig gånger flera och fyller upp halva somrumsgolvet tillsammans med högar utan hundhår….

Ändå vet jag att jag inte kan göra någonting åt det….

jag önskar vi kunde flytta imorgon eller ännu heldre igår.
men det går inte…

Hur gärna jag än vill och önskar…

vad sak har sin tid och ännu så länge får jag ta ut min frustration nån annan stanns än över barnen eller att ignorera pluggandet….

*suckar*

nu är det dax att skicka in essän jag skrivit i vårdande och barnafödande kursen….

och jag är trött…. jag känner att jag verkligen inte gjort någon alls nytta idag. Har inte pluggat som jag borde och har inte orkat leka med barnen som jag skulle velat Stackarna.
Jag har helst bara velat vara….
Samuel snorar och hostar och Adrian är förkyld och så täppt i näsan att det är synd om honom.
Själv känner jag mig hängig och orkeslös. Förhoppningsvis sås läpper den känslan snart.

men åååå vad jag lägtar efter den tiden då jag får dagis till båda barnen…..

hemskt o säga så kanske men just nu gör jag det….