jenny

och så slutar det med att jag sitter här ett par dagar senare och funderar över vart tiden tog vägen. var det verkligen tre dagar sedan jag hade tiden att skriva i dagboken senast? Ja vem vet… de två sista kvällarna har jag varit så trött att jag har bäddat ned både mig och barn i dubbelsängen tidigt och sedan nästan somnat på stört. Idag vart jag tvungena tt hålla mig vaken längre eftersom jag måste förbereda lite skolarbete oavsett jag vill det eller ej. Egenligen känner jag bara att jag vill krypa ned i sängen och sova nu när båda mina gossar sover, för vem vet hur länge som de gör det?
Tja Samuel sover väl om inte hela natten nu så åtminstonde största delen av den men Adrian vaknar säkert väldigt snart och vill ha mat för nu har han sovit i närmare tre timmar och det nånstanns brukar vara den magiska gränsen. Sen brukar han vara väldigt hungrig när han vaknar.
Jag känner mig så kluven… en del av mig mår gott i att gå här hemma och ta hand om barnen, en annan del är rastlös och vill iväg och göra klart skolan och känner en oerhörd press, en annan del av mig mixar dessa två och känner ångest både för att lämna barnen och för att inte klara skolan. jag litar visserligen till 100% på att Micke klarar av det alldelles utomordentligt när jag är borta… men en del av mig får ångest ändå och jag vet ärligt talat inte varför.
jag har fått så kluvna känslor i det mesta sedan Adrian föddes… kanske för att allt gick som det gick… för att förlossningen var så himla jobbig och utdragen att jag fortfarande känner av tröttheten (men kämpar som ett djur för att den inte skall märkas och att orka med allting) eller för att jag känner den stora pressen från alla håll och kanter… jag vet inte.. jag minns att det tog tid för mig att känna in och känna efter när Samuel föddes och att den stora ångesten kom unjefär en månad efter att S var född. jag vill helst undvika samma sak denna gången. Jag har svårt att få moderskänslorna att infinna sig… och det går inte bara ut över Adrian utan över Samuel också känns det som.
Samuel har blivit så stor att jag knappt känner igen honom…. och jag får ångest över att det kom så plötsligt… han som varit allt jag levt för under sååå lång tid… det känns nästan som om han är påväg ifrån mig redan. Och när han idag sa att han inte ville vara på dagis imorgon utan vara hemma hos pappa fick jag ändå mera ångest. Tänk om han känner sig åsidosatt…. om han känner sig oälskad och undanskuffad av den nya babyn… det skulle vara värsta mardrömmen för mig.
Jag gör allt för att han inte skall känna sig åsidosatt eller mindre speciell men ibland undrar man om det räcker. Finns det nått som räcker. Vi var ute i trädgården bara han och jag i säkert en och en halv timme och pulade pysslade och grävde… han hade min fulla uppmärksamhet och fick göra allting som jag gjorde och jag ägnade mig bara åt honom… ändå känns det som om det inte räcker. Nog för att han älskar sin lillebror, det märker man, han är stolt som få , men ändå… det är svårt för honom att vänja sig oxå…
Min stackars älskling… så stor men samtidigt så liten….
näää nu måste jag väl återvända från ångestens värld och tillbaka in i skolans nu innan lillemannen vaknar
jag har faktiskt varit ganska så duktig och skrivit ned min ansökan till distriktssköterskeprogrammet och skall bara stoppa den i ett kuvert och posta