jenny

och jag läser dem, tårarna faller…
jag gråter. Det gör ont att läsa om kvinnnan som gifte sig på stranden bara dagen innan vågen kom, hur hennes snart tvåårige son gled ur hennes famn och nu saknas tillsammans med maken och hennes mamma. Saknaden efter min egen son blir så tung i mitt hjärta då. Det gör ont att läsa om de kvinnor och män som saknar sina barn och jag önskar att jag finge ta min egen son i knäet och krama honom tills att jag kännde mig lugn igen.
när nu tårarna torkat hörs tonerna av en flöjt som spelar. Tonerna från en välkänd film som det är tradition att titta på varje nyårsdag… och jag vet att tårarna åter igen kommer att falla. Ivanhoe. För även jag vet hur det är att älska och lämna någon kvar, att veta att man i hela återstoden av sitt liv kommer att vårda minnet av någon i sitt hjärta där det inte blev. För min del finns det två.
Ändå kan jag inte låta bli att titta på detta med bitterljuv känsla… Tror inte att jag kommer att kunna titta på hela… men den skall vara på det bara är så. Undertiden kan jag tänka mig att jag kommer att gå och pilla på Samuels rum, jag längtar ihjäl mig efter hans små gosiga armar och snörvlande näsa.
Men innan Samuel kommer hem så hade jag tänkt att hans rum skall vara i ordning, och att alla leksaker som han inte använder mycket kan plockas undan och få lite ordning så att lillebrors säng och saker kan plockas in.
jag längtar så efter båda mina barn.