jenny

Har snart inga känslor eller tankar kvar i min kropp.
Det känns som om jag snart bara lägger mig ned och gör ingenting mera. Jag orkar inte finnas för mig själv eller för mina barn och hur skall jag då orka finnas för nån annan.
C uppsatsen tar knäcken på mig nu, inte för att den är så jobbig egentligen utan mest för att ingenting någonsin verkar stämma. Jag hade avsatt massa tid i slutet av förra och hela denna veckan och jag har suttit till långt in på nätterna med att rätta och ändra i arbetet. Men det verkar inte som om det fungerar att samordna. För båda de andra har haft förhinder nu i veckan med att sitta och skriva och sen var inte alla delar gjorda i tid så det känns som om allt tar tusen gånger så lång tid som det skulle behöva.. Handledaren svarar inte på inskickat material direkt utan vissa saker har vi inte fått nån respons på fören när vi skickar in det en andra gång. Samordning….
samtidigt som jag försöker klara av att sova äta och få hemmet att inte rasa.
Bilen rasade tydligen totalt, det kostade 6000 kr att laga och den går fortfarande inte alls bra. Antagligen måste vi lägga ut ännu mera pengar på den nu. Tvättmaskin har jag snart inte haft på två månader. För er som inte har varit utan nån gång kan jag inte ens försöka att beskriva hur frustrerande det är att leva i ett hus som inte fungerar. Jag kan inte tvätta mina egna kläder utan måste skicka hem dem till min mamma. Tvätthögen i mitt vardagsrum börjar bli enorm, bilen som vi fick hem från lagningen idag läcker nån rostfärgad sörja från under instrumentbrädan och ned i passagerarsidans fotutrymme.
jag trodde att jag skulle börja gråta när Micke sa det.
Imorgon har min faster namngivningsfest för sitt barn, jag har vetat om det sedan en och en halv vecka tillbaka men kan inte gå eftersom jag hade planerat in annat. En resa till norrköping hade varit planerad sedan 2 månader tillbaka och jag tycker nog att om man bjuder till dop/namnfest så lämnar man ut inbjudningar lite tidigare än så. Det är ju omöjligt att planera annars…
men ibland känns det som om det är mycket viktigare att vissa kommer än andra, och att få veta någonting 10 dagar innan får en att känna sig som om man tillhör de andra.
jag kanske är fånig…
men det spelar ingen roll längre. För jag orkar inte bry mig… jag har så litet umgänge kvar så när det decimeras så orkar jag inte ens sörja
vill inte folk umgås med mig så kan jag inte tvinga dem till det. och jag varken orkar eller vill tvinga mig på dem, antar att jag är fortfarande en sårad själ… för att det känns som om jag har svårt att komma över allt som varit och vara naturlig. Jag har helt enkelt ingen tillit till människor längre. Alla får helt enkelt lida för min sura bakgrund och mina risiga erfarenheter…. men inte ens det orkar jag tänka på. Jag är en sådan människa att det jag tycker det säger jag. Jag kan helt enkelt inte ljuga. Jag bara säger rakt ut… samtidigt som jag är grymt konflikt rädd… jag drar mig heldre undan och lider i tysthet än att exponerar all min sorg och oro och stress inför världen. jaja
Jag är väl en hemsk människa antar jag….
eftersom alla runt omkring mig verkar tycka det… hemsk, egoistisk och kall…
men vad skall jag annars vara? Om jag inte håller uppe mera… vem tar hand om allt då? Vem tar hand om mig?
INGEN………….