jenny

Snart snart snart är det dax att hoppa i nyårsblåsan( somär en gammal trasa och faktiskt en av de få långklänningar som klarar av att hantera en 28 veckors gravidmage) och bege sig ned till nyårsfirandet nere på kåren.
Jag har absolut ingen som helst känsla för att fira. kanske lite för att jag känner mig illa berörd av allt som händer i världen o framför allt asien men även branden i buenos aires, men även för att jag inte et om jag känner någon som skall vara där ikväll. ja jag känner ju en av sexmästarna men inte nån annan så vitt jag vet. Och det känns lite kinkigt att bara isf vara där tillsammans med Micke. Jag känner mig inte så dära jätte social, utan snarare för trött för att umgås…
Hur trött kan man få bli egentligen? Vi åkte ut en liten sväng innan bara ut till Eurostop och gick en snabb sväng i några av affärerna innan det stängde och släckte brutalt klockan 2. Sen hämtade vi två packet på ok macken och handlade lite på Netto, de flesta affärerna är ju stängda imorogn så det var skönt att få handla middagen till imorogn. Vi skall antagligen inte göra nått då heller… Bara sitta hemma och kolla film/äta nått

Oh vad skönt att vakna en dag och veta att det inte är nått som vi “måste” göra idag. Ja inte mera än att vi faktiskt måste börja måla i badrummet för att vi skall kunna få in den nya tvättmaskinen där. Men annars är det lugnt och skönt. Samuel skall åka med sin pappa upp till göteborg idag och jag gillar ju aldrig när de är ute på vägarna, men jag hoppas att jag får ett sms när de kommer fram. Usch vad jag saknar min lille kille. Tycker inte alls om att han är borta Idag har vi dessutom bilen hemma som hämtades igår. SÅ nu känner vi oss fria igen att åka och göra vad vi vill. Bilen är så snygg. Graftitgrå det enda som vi måste testa nu är att babyskyddet verkligen får ordentligt med plats där bak och att våran nya fina barnvagn går in ordentligt i bagaget. Annars kommer jag nog att gråta en skvätt. Lille bror lever om i magen som vanligt. Och jag mår väl ganska så bra. det skär ibland som knivar i bäckenet trots att jag inte gör någonting alls, men det är ju nått som jag vet kommer att gå över. Drömde inatt att jag födde trillingar. *ehh???* två flickor och en pojke men en av flickorna överlevde inte. Jag minns i drömmen också att jag mådde så bra efter förlossningen. Samma känsla som jag kände igen efter samuels förlossning. JIPPI känslan av att nå sina fötter igen. Det var nästan en besvikelse att vakna och se att magen fortfarande var kvar på sin plats *ler*. På tal om att göra ingenting så är jag så förbannat uttråkad redan. Jag vill göra någonting. Eg hade jag velat jobba. Men det går ju inte plus att jag är så otroligt besviken på min chef så att jag inte vill sätta min fot igen på hemtjänst gruppen. Kommer nog inte att göra det heller. Trots att jag egentligen gillade mitt jobb. Men det känns hårt att aldrig varit accepterad i gruppen även om jag inte förväntat mig att få bästisar där. Men det har alltid varit antydningar och fula kommentarer om att jaja vissa de kan och att utnytja systemet genom att ha kvar sin tjänst när man pluggar. Precis som om man får ut så otroligt mycket pengar på det då. Jag har en tjänst på 40 % och studerar på heltid, ändå får jag ut mindre pengar än de som jobbar deltid på jobbet Jag undrar vad det är för avundesvärt eller utnyttjande med det?Jag tycker nog snarare att det är systemet som utnyttjar mig och mitt behov av extra jobb för att arbeta mera än vad jag önskat mig. Ja ja jag försöker att skita i vilket nu. Önskar att Micke jobbade istället för att plugga så att jag slapp deras anklagande och kunde strunta i jobbet. Det enda som stör mig där är att detta skall vara min framtida referens när jag söker arbete. Alla de goda vitsord som jag har drunknar i om det senaste bara fokuseras på min sista sjukskrvning. Innan jag började studera hade jag en sjukskriven en gång och det var pga foglossnign när jag väntade samuel. Nu har jag varit hemma mycket. Allt har blivit värre känns det som. Gallstenen är värre, jag är mera förkyld o sjuk och nu detta. Skulle aldrig trott att jag skulle kunnat jobba mig igenom utbildningen. Men men, efterklok är lätt att vara. Nu så skall vi ut o nöjjes köra bilen iallafall….
Idag är det dagen före nyårsafton. Men jag känner ingen glädje.
Kanske är det allt som virvlar i mitt huvud efter katastrofen som drabbat världen, kanske är det att slutet på detta år som bara förrvirrat mig eller saknaden efter sonen just nu. Jag vet inte
Mitt liv känns så tomt.
Men jag känner iallafall inte för att fira, det känns inte som om det finns något att fira. *suckar*
Imorogn skall vi fira nyår på kåren, jag känner inte för det men det är bättre än att sitta hemma. Det är inte så mycket annat vi gör jag och Micke. Inte för att jag orkar med så mycket heller just nu. Graviditeten gör mig både handlingsförlamad och trött (ikväll har jag dessutom ont i magen) och Micke är inte den som umgås med folk direkt. Är det så här livet skulle vara ?
Jag undrar…..

iallafall fram tills den 3 januari då det är dax för att träffa gruppen igen för att börja våran granskning av den C uppsats vi har blivit tilldelade. Den heter så fint Opstipation haha tänk att få opponera på ett arbete som handlar om förstoppning …. o tänk vad glada de skall vara som skall opponera på våran uppsats om Hysterektomi. Har man inget intresse för kvinno hälsa så lär man inte gilla våran uppsats heller.
jag är trött idag. Vi var på banken redan klockan tio och fick ut pengar till bilen och för att kunna köpa tvättmaskin och torktumlare samt löste kökslånet. Vi får visserligen nu en högre månadskostnad på ca 1500 extra i månden men å andra sidan så får vi två inkomster till våren… TACK O LOV. Det har varit hemskt att bara leva på en inkomst. Men till våren har iallafall Mikael fått ihop tillräckligt med poäng för att återigen få studiemedel. Bilen hämtade vi på eftermiddagen och dagen efter det har sedan spenderats med en del provkörning Vi åkte hem till Mickes föräldrar som gärna ville titta på bilen och provköra den. Den är pigg den lilla saken, nått annat kan man inte säga.
Annars har jag varit i skolan en stund idag .
Och i skolan idag fick vi reda på att det är tre uppsatser i klassen som INTE går upp till opponent/respondentskap. Känns skönt att veta att vi inte är de enda som har haft att göra tills sista minuten.nu kan man iallafall slappna av och ta det lite lugnt i ett par dagar.
Nu skall mitt trötta huvud få vila. Imorgon känner jag att jag inte måste gå upp tidigt. Vi hade tänkt luncha tillsammans och sedan ta den nya bilen ut till Mickes morföräldrar för att visa bilen och titta på o kela med deras nya lilla hundvalp.
Men vi får se….

Så var även denna hemska dagen över. Inte känner jag mig som en bättre människa. Efter att få ännu mera bekräftelse på vad mina sk arbetskamrater tycker om att jag jobbar, eller problemet kan man väl egentligen inte kalla jobbet utan de tycker att jag utnyttjar systemet då jag kan vara sjukskriven från arbetet och få sjuklön från skolan och från CSN.
Jag förstår dock inte vad det är att vara avundsjuk på. Det jag får ut i lön + studiemedel är ändå mindre pengar än deras lön för de 80-90% som de själva arbetar. Då har jag en tjänstgöringsgrad på 140%. Jag undrar om någon av de skulle orka med detta.
Jag känner mig oduglig som människa, även om jag vet att jag inte misskött mitt jobb samt är omtyckt av mina pensionärer så känns det som ett hån att behöva gå på rehabutredning då man varit sjukskriven mera tillåtet vilket är 6 tillfällen på ett år. Då jag har gallsten så har jag varit hemma vid ca 7 tillfällen.
men att jag har gallsten finns det ju både läkarintyg och ultrsljudsbevis för.
Så varför skall jag känna mig så skyldig. Det känns som om min sjukdomshistoria kommer att förfölja mig vad jag än gör nu.
Hoppas inte det men det oroar mig.
Hela detta mötet oroar mig över huvudtaget, jag mår illa bara jag tänker på det. Men det är väl bara att bita ihop antar jag. Jag har iallafall bestämt mig för att inte ansöka om havandeskapspenning. Istället tänker jag be snällt om fortsatt sjukskrivning då jag nånstanns tror att jag inte kommer att klara av praktiken heller. Snart skiter jag i vilket. Orkar inte bry mig.
hela dagen idag har vi suttit med resultatet av vår databearbetning som vi fick bakläxa på igår. Examination sa igår att hon ville läsa igenom uppsatsen sen innan vi skulle skicka den till opponenterna men idag hade hon ändrat sig och var mycket nöjdare och ville att vi skulle skicka en kopia till henne samtidigt som vi skickade till varbergstjejjerna som skulle opponera. EHHH jaja vi gör så iallafall. Så nu när jag har läst igenom uppsatsen en sista gång samt gjort några sista minuten justeringar så skall jag faktiskt skicka in den. I tid tom.
Fast jag tror ju att vi, precis som många andra före oss, inte kommer igenom opponentskapet utan att behöva göra flera ändringar och bearbetningar.
*suckar lite* just nu känns vilket som ovesäntligt…. för nån gång skall det väl ändå bli klart

ångesten alltså. Ja den späddes så klart på idag av examinatorins hårda dom.
Det värsta var nog egentligen inte dommen utan sättet det kom på. Det satte ytterligare press på oss speciellt när examinatorn säger rakt ut att detta arbetet har potential att bli riktigt riktigt bra… men hon tycker inte vi når fram genom vår bearbetning. Om vi lägger mycket tid på det så har det allt som krävs för att bli ett topp arbete, men som det är nu är det vagt och svårförstått…. om inte det sätter press på en så vet jag inte vad.
Det hade varit lättare om hon sagt att gör så här så blir det bra… inte att ni sitter på toppmaterial och åsikter men är kassa på att ta fram dem typ…

Det hade varit lättare om hon sagt att gör så här så blir det bra… inte att ni sitter på toppmaterial och åsikter men är kassa på att ta fram dem typ…
Så nu sitter jag här igen… till den sena timmen med mitt arbete. Inte gör det saken bättre att jag vet att jag skall till ett möte med personalansvarig imorgon bitti. Allt ger mig ångest nu… hoppas att det lättar efter imorogn…

bara en sådan hära innre oro i kroppen som inte vill lägga sig. Obehagligt känns det. Som om det är något viktigt som jag förlagt och glömt bort. Nått som jag borde komma ihåg. Att jag inte kan sätta fingret på det gör det bara ändå värre. Det är en malande känsla som kommer tillslut att förgöra mig. Iallafall så känns det så, jag antar att det inte är så…. men vad skall jag göra.
Jag vet att den 28e skall jag på ett möte med min chef och personal ansvarig för kommunen samt lönekanslisten. Obehagligt…. men det skall bli skönt att få klarhet i vad som gäller och vilken tjänstgöringsgrad som jag egentligen har.
Men säger de då sen igen att jag måste ändra så blir jag tokig. För nu har jag ju redan ändrat två gånger till försäkringskassan och jag vet inte vad de säger om jag kommer och skall ändra en gång till. Den 29e skall vi till banken. Inte heller det känns bättre. Jag vill bara att allt skall vara över. Vill känna mig starkare igen. För just nu känner jag mig så liten och ynklig.
graviditeten : allt förflyter bra, magen växer och är numera som en rund boll. Det känns som om det inte finns ett uns fett på den förutom den depå som skapas av tidigare graviditet längst ned Lillebror sparkar o sparkar… hårt och helst upp i mina revben på höger sida. Det verkar som om han har sikte på min gallblåsa helst av allt inte för att det förvånar mig. Min galblåsa är inte den roligaste så all form av rörelse på eller mot den är något som jag skyr… men säg det till en växande lillebror som använder den som studsmatta….
Jag mår konstigt helt enkelt. magen växer ju som den skall, men jag hade igår väldigt svullna fötter, idag är det bättre men det skrämmer mig att sådanna krämpor börjar att komma redan. Det är ingenting som jag önskar. Hade hoppats på en lugn period av graviditeten nu… iallafall fram till dess att C uppsatsen med opponent och respondentskap är över….. *suckar lite* men vi får väl se.
Annars har jag kommit på mig själv att börja tvivla på könet, konstigt nog, barnmorskan var ju 100% säker, och det var vi oxå. Men just nu känns det bara så off. Jag får alls inget grepp om detta barnet som jag fick med Samuel.
kanske skall det vara så… eller så är det mig det är fel på som vanligt…
Nu får jag väl återgå till x box spelandet med familjen…. även om det bär mig emot