jenny

 i panik flyr jag mig själv det är otäckt… känslan man har innan kroppen börjar att skaka, förkänningen, auran som en del kallar det, som man får innan tex ett migränanfall, ett epilepsianfall eller i mitt fall attacken av akut panikångest…. Igår bara skakade jag… jag kände mig så uppdämnd av besvikelse brustna förhoppningar, ouppfyllda löften och oinfriade förväntnignar… framför allt rädslan. ja jag är rädd, rädd för att jag tar allting så himla hårt. Minsta lilla lilla motgång får mig att vilja gråta eller känns som om jag totalt skall gå under, som om jag inte orkar finnas eller ens existera en endaste minut till. Så som om det vore lättast om jorden öppnade sig och svalde mig och jag bara fick vila… Idag skall jag återigen börja praktisera… visserligen bara som fältstudier.. men ändå… stressen börjar att komma krypande åter igen. Jag skall vara på avdelning 63 och det är väl trevligt men känns konstigt…. Jag önskar att jag bara kunde gå hemma en vecka.. inte göra nått ( förutom möjligtvis i hemmet då) och bara vara… inte tänka.. vara… bara vara jenny… pula med samuel.. läsa.. och inte tänka på några måsten… antar att livet inte ser ut så längre…. utan att man alltid numera kommer att vara tvingad att ta ansvar och vara “vuxen” mot sin vilja… thats it helt enkelt…