jenny

what a day…. what a day Vad annars kan man säga? Och dagen som inte ens är slut ännu … *halv ler halv ironiskt* Det började med att jag vart tvungen att stiga upp redan klockan sex.. och hur glad blir man för det då på en skala? När det gäller mig så är det där inte alls svårt att räkna ut… dvs INTE ALLS. jag tog bussen till praktiken… det grämer mig att behöva göra det när jag borde kunna cykla istället… men iallafall tog jag bussen. När jag stiger av bussen utanför sjukhuset inser jag att jag glömt ta med mina inneskor *suckar* fick springa omkring hela dagen i mina supervarma fodrade stövlar… *puuuust* det var väldigt mycket att göra på förmiddagen, de barnen min handledare hade hand om hade mycket mediciner och flera gånger så det blev ganska så mycket spring fram och tillbaka tycker jag nog. Jag har mest suttit på eftermiddagen och skrivit till mitt patientfall och min hemtenta. Fick sluta tidigare. Mikael hämtade mig, berättade att han hade haft punktering på däcken när han skulle lämna samuel och fått sätta på reservdäcket. När vi kommer fram till högskolans parkering där jag skall släppa av honom visar det sig att det knappt är någon luft i reservdäcket heller. *morr* inte knappt nån bensin heller… så jag åker först för att pumpa lite luft i det stackars däcket.. o då blir ajg alldelels svett och smutsig av att krångal för att hitta det jäkla stället jag skulle fylla på luften *morr igen* sen tankade jag.. o hur roligt är det på en skala då… För att komma hem och mötas om en påminnelse att betala tomträttsavgälden… hur skojj på en skala? INTE ALLS som sagt… o dagen som inte är slut ännu … vad väntar här näst… jo jag kom på att jag inte alls är ledig på fredag som jag trodde FAAAN jag skall ju jobba *suckar* 7.30- 15 *gråter ilskna tårar*

 i panik flyr jag mig själv det är otäckt… känslan man har innan kroppen börjar att skaka, förkänningen, auran som en del kallar det, som man får innan tex ett migränanfall, ett epilepsianfall eller i mitt fall attacken av akut panikångest…. Igår bara skakade jag… jag kände mig så uppdämnd av besvikelse brustna förhoppningar, ouppfyllda löften och oinfriade förväntnignar… framför allt rädslan. ja jag är rädd, rädd för att jag tar allting så himla hårt. Minsta lilla lilla motgång får mig att vilja gråta eller känns som om jag totalt skall gå under, som om jag inte orkar finnas eller ens existera en endaste minut till. Så som om det vore lättast om jorden öppnade sig och svalde mig och jag bara fick vila… Idag skall jag återigen börja praktisera… visserligen bara som fältstudier.. men ändå… stressen börjar att komma krypande åter igen. Jag skall vara på avdelning 63 och det är väl trevligt men känns konstigt…. Jag önskar att jag bara kunde gå hemma en vecka.. inte göra nått ( förutom möjligtvis i hemmet då) och bara vara… inte tänka.. vara… bara vara jenny… pula med samuel.. läsa.. och inte tänka på några måsten… antar att livet inte ser ut så längre…. utan att man alltid numera kommer att vara tvingad att ta ansvar och vara “vuxen” mot sin vilja… thats it helt enkelt…

på besök i norrköping och här sitter jag i jessicas vardagsrum vid hennes dator , lyssnades på sången om mitt halmstad… på promenad genom stan med per gessle. underbart fin. Håret är alldelles kletigt och fullt med hårfärg då vi bestämde oss för att göra om färgningen som vi gjorde förra gången som jag var här och besökte norrköping. Dagen har bestått av shopping nere i stan och jag har lyckats hitta ett par urläckra byxor som jag säkert kan ha om jag går ned typ 3 kilo… nu ser de mest dumma ut… men vad fan man lever på hoppet. Mikael har knappast gjort något underverk för min figur…. *ler* det där med lagad mat och den sortens mat två gånger om dagen är väl inte direkt nått som min mage eller figur har tyckt vara nån smickrande idee. Framförallt att jag får ont i magen av all denna onyttiga mat. Men nu får jag väl se till att ta hand om mig bättre. Finlandskryssning är en bra start kan jag väl tycka… och på måndag skall jag faktiskt se till att jag går och tränar innan jag börjar att jobba.