jenny

burnover… burnout ? jag blir tom innuti…. tom och kall i hjärtat. Jag saknar och längtar så att jag känner mig alldelels tokig ibland. Samtidigt blir jag bitter och känner hur jag mera och mera drar mig undan ifrån folk.. som om jag inte kan motivera min sorg och mitt onda för dem… och snart kan jag väl knappt ens motivera det för mig själv. Som om det inte riktigt är tillåtet att sörja längre över det som kunde/borde/skulle varit så annorlunda… det var inte då här det skulle vara…. Nu skulle vi ju varit tillsammans… inte bara i tanke utan rent fysiskt.. och jag sörjer… inte att jag förlorat…. utan det som aldrig blev… det som jag drömde om… längtade till och hoppades så mycket på… den kärleken som jag trodde fanns och som brann så hett i mitt hjärta. Jag trodde inte att sådan kärlek kunde bara lägga sig ned och dö…. min kunde inte det…. den krumbuktade och protesterade och svor… slogs för att få överleva.. för att bekräftas och för att synas…. men ingen såg. Ville inte se… Nu finns den bara där… i form av bittra minnes skärvor i mitt kalla hjärta. Är rädd att den aldrig försvinner….. att den kommer att finnas där… trasig…. för nya spirande känslor att skära sönder sig på….