jenny

med tungt hjärta…. och tunga steg… vad är det jag gör… att leka med känslor är jag duktig på.. det värsta är att känslorna är lika ofta mina som någon annans.. och det är lika elakt att leka med sina egna känslor som med nån annans… för där i slutändan nånstanns så är det ändå jag som skall leva vidare med mig. Jag inser mera och mera ju äldre jag blir att jag faktiskt är som jag är… att inget kommer att ändras bara för att jag önskar det om hur innerligt och gärna. Ett enkelt liv kärleksfullt… det är det enda som jag önskar mig egentligen…. men frågan är om det någonsin blir så… Jag har iallafall insett att det aldrig kommer att bli jag o M… insett och förstått… även om jag alltid kommer att känna vemod över att kärlek som är så stark brinnande och äkta bara kan lägga sig ned och dö… visserligen har den kanske inte dött… men att man kan trycka undan den och tillåta den att rinna en ur händerna… Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera detta, men jag måste gå vidare. Han tycker om mig…. jag vill ha någon här…. det får räcka eller är jag elak?