jenny

bara en vägg imellan… det är nästan så att jag kan höra dig andas, mitt hjärta bultar så högt att det nästan känns som om du borde höra det igenom väggen. En vägg… av trä gips skivor och färg…. så tunn.. ändå är det mera än så som håller oss åtskilda. Sorgligt… Jag vet att du är där… jag kan nästan höra din röst… ibland inbillar jag mig att jag hör den… och jag undrar om du känner av det…. men jag vet att du inte gör det. Du tänker inte som jag. Känner inte som jag… brinner inte som jag.

trött… så in i norden…. om man nu egentligen kan kalla det för det… på jobbet idag så höll jag på att somna i hissen… stod en stund och lutade huvudet imot hissväggen och bara andades… jag är väldigt trött… kanske för att jag sista veckan varje kväll suttit uppe och pluggat till ett … pga denna hemska microbiologitentan… och att jag jobbat fyra kvällar haft två redovisningar samt haft samuel denna veckan… *pustar och stönar* kanske inte så konstigt att man är trött som fasen… kanske det oxå påverkar att jag dock varit hemma och gjort typ INGENTING sedan flera månader tillbaka och nu kör jag igång med full fart igen… eller så är det mitt tomma hjärta och likgiltiga själv som sätter sina spår i min kropp… jag vet inte…. det är lördag kväll,,, klockan är strax efter tio och jag har försett mig själv med ansiktsmask och ätit glass… ( saknar bara en flaska vin så hade allt varit perfekt tyckasyndomsigsjälvaktigt) jag bara suckar åt allt…. såg Magnus bil vid klubben idag…. det är bara en tidsfråga innan han och jag stöter ihop med varandra utanför grupplokalen/klubben…. och det som förut känndes som en bra ide… känns nu som ett hot och en klump i magen… hur kommer han att reagera? Han kanske tror att jag förföljer honom… jag tror ju inte att han komemr att reagera positivt iallafall…. det enda jag vill just nu är att han får veta…. veta vad det här har ställt till med… hur jag mått hur jag mår… vad det har gjort mot mig… vad han har gjort… jag önskar att någon kunde berätta det för honom… nån som var objektiv…. nån som han skulle tro på

burnover… burnout ? jag blir tom innuti…. tom och kall i hjärtat. Jag saknar och längtar så att jag känner mig alldelels tokig ibland. Samtidigt blir jag bitter och känner hur jag mera och mera drar mig undan ifrån folk.. som om jag inte kan motivera min sorg och mitt onda för dem… och snart kan jag väl knappt ens motivera det för mig själv. Som om det inte riktigt är tillåtet att sörja längre över det som kunde/borde/skulle varit så annorlunda… det var inte då här det skulle vara…. Nu skulle vi ju varit tillsammans… inte bara i tanke utan rent fysiskt.. och jag sörjer… inte att jag förlorat…. utan det som aldrig blev… det som jag drömde om… längtade till och hoppades så mycket på… den kärleken som jag trodde fanns och som brann så hett i mitt hjärta. Jag trodde inte att sådan kärlek kunde bara lägga sig ned och dö…. min kunde inte det…. den krumbuktade och protesterade och svor… slogs för att få överleva.. för att bekräftas och för att synas…. men ingen såg. Ville inte se… Nu finns den bara där… i form av bittra minnes skärvor i mitt kalla hjärta. Är rädd att den aldrig försvinner….. att den kommer att finnas där… trasig…. för nya spirande känslor att skära sönder sig på….

 Alla kan vi ha dem och jag hade en duktigt dålig dag igår. Det värsta är att jag inte ens kan säga vad det är som är/var fel. Det bara känndes fel usch och blä. Det var segt att jobba, segt att komma hem och när Mikael kom satt vi en stund på ute trappan och pratade… det var kallt ute men med varsin filt så satt vi på översta trappsteget och pratade om dagen. Jag börjar må sämre igen känner jag. Om det är för att jag börjat att jobba eller vadd et är som ligger bakom det vet jag inte. Men jag mår alls inte bra. Mitt hjärta är kallare än kallast och jag bryr mig knappt om nått annat…. jag bara är och känner oron växa som en klump i magen igen. Ontet finns kvar… osäkerheten och den förlamande tröttheten lika så. Hur skall jag nu få tid att komma ur detta? Ork ? Om en och en halv vecka har jag tenta… Jag måste börja plugga till den. Jag vill bara inte…..

ummmma…. måndag idag och jag skall jobba mitt första pass på mitt nya jobb. Det känns okej och jag hoppas verkligen att de skall acceptera mig och ta emot mig. Jag vet själv hur man brukar reagera när det kommer nya, speciellt de som är omplacerade som jag är. Annars går livet på sin gilla gång…. jag skräms dock över hur kall jag är… hur blev det så här… jag är ingen kall person… jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna, som lever för sina känslor och igenom dem. Nu är jag bara… som jag sa i somras… de enda killar som betyder nått för mig är mina killkompisar…. visst tycker jag om Mikael…. han är som en drömmpojkvänn. Gör allt rätt som jag vill ha det… behandlar mig underbart…. Är go mot samuel…. men varför varför…. snälla låt mig bli kär i honom… Jag vill det….. vill bli kär i honom… det skulle vara så underbart… så rätt…. fan fan fan