jenny

lustigt egentligen…. idag är en enda stor sorg och samtidigt lättnad… en av de stora ansvarsbitarna på nollningen för min del är avslutad… och även om det avlöpte väl är jag besviken på mig själv för min otroligt dåliga organisationsförmåga…. fan fan fan jag borde gjort så mycket mera… planerat det bättre tänkt på allt som kunde inträffa… men jag gjorde det inte…. det är typiskt mig…. varför kan jag inte antingen sluta med att ta på mig saker och göra dem halv taskigt…. eller skärpa mig och göra planeringen som är nödvändig i TID… jaja inte mycket att gräma mig över nu iallafall även om jag vet att jag säkerligen inte kommer att släppa detta här nu på en vecka minst…. nollepub ikväll.. undrar om det blir fler historier om bakfickor och bakande, ja visst var det en alldelles utomordentlig ide jag fick där….. eller om nollorna kommer att sköta sig i kväll… ibland är det så svårt att INTE gå ned på golvet och rocka loss med dem…. men samtidigt så är hjärtat tungt… dubbel dos voltaren i morse för att ens mkunna ta sig till bot platsen… och finsittningen som blir skräp för mig verkar det som… magen den pajjar ihop totalt… och jag som började komma på bättrings vägen… Tja jag vet inte…. till spexet har jag blivit bjuden iallafall… är himla glad för det… känner mig hedrad faktiskt…. en gammal sten som jag liksom…. finns det verkligen nån som kan tycka om mig? tydligen

det finns människor i ens liv som man inte har nån aning om hur det gick till när de dök upp… men de betyder så mycket att ett enda ord ifrån dem kan ändra ens dag… Från det att falla i djupaste förtvivlan när nånting blir fel… ett endaste litet ord och man tolkar in allt fel i hela världen. Rädslan för att såra eller säga fel saker , pressa till något personen kanske inte själv önskar eller orkar med…. ja det är något jag är rädd för… jag kan vara en väldigt intensiv och är oftast rädd för att jag skall vara _för_ mycket…. Till sådan lättnad när buset sätter i gång och man finner sig själv nedknuffad på rygg i rabatten…. och till glädjen över att se hans leende. Jag tror inte varken han eller jag fattar vilken underlig relation vi har egentligen. För visst tycker vi om varandra men jag vet inte hur…. och det konstiga är att han är en sådan som jag faktiskt SKULLE kunna bli riktigt kär i… men jag är det inte…. inte kär…. ändå pirrar det i magen …. av vällust kanske. Av att tycka om nån så mycket så att man önskar av hela sitt hjärta för dem lycka… Du är speciell Marcus… glöm aldrig någonsin det…