jenny

Tiden går inte alltid tillräckligt fort…
Jag har börjat att avsky helger… för vad händer en helg? INGENTING
dessa två närmsta helgerna har jag samuel och därmed är jag väldigt begränsad..
kan inte direkt göra nånting….
Visst har vi det mysigt jag och samuel… men det blir lite tjatigt efter ett tag som idag när vädret är kallt och ruggigt… jag har inga fungerande bra tv kanaler…
Är bjuden på fest och kan inte gå…. och magnus är i göteborg på barntävling….

Jag är så uttråkad …. visst myser vi jag och samuel en massa men när han har somnat så blir kvällen väldigt lång…. och jag vet inte vad jag skall göra…
då känner man verkligen att man är en ensam mamma….

Det svåra med att vara ensam är inte alltid just ensamheten utan att inte ha nån att dela det med… inte kunna dela glädjen och stoltheten över de underbara stunderna när man ryser i hela kroppen av stolthet…. de stunderna då man blir rörd till tårar.. och de jobbiga stunderna…

man behöver dela det med någon

17.26

Idag har det renoverats i köket…
jag (eller pappa) har satt upp fusktegel i köket. Som en ram runt griffeltavlan jag målade häromdagen. Det blir så fint så… *ler* jag börjar känna mig mer och mer nöjd med de saker som jag gör med huset… köket går inte att jämföra med hur det såg ut innan… och innan jag är färdig så skall det till mera ändringar, och ändå mera är planerat…. undrar bara vad jag skall göra sen då…. när allt är klart och över…
för sååå bra trivs jag inte här att jag kan tänka mig att slå mig till ro här.
Eller….. tja jag vet inte längre.

Vill dock inte vara ensam mera. Längtar efter nått annat.
En trygghet som jag tom kände med håkan… bara den känslan av att någon var nära.
Men kanske är det så att jag behöver vara ensam nu.
Det kan väl å andra sidan bara tiden utvisa.

Morfar ligger på HIA igen. Jag blir lika kall i hjärtat varje gång.
Han som fyllde 80 år med värdighet för en månad sedan.
Älskade älskade morfar som alltid funnits där och varit så underbar.
Visserligen dog en del av honom samtidigt som mormor dog och hans värld blev aldrig mera den samma, men han har levt med värdighet.
Jag hade den drömmen att han skulle leva och uppleva mitt barn…
men bara om han själv ville och orkade.
Och det har han gjort med besked.
Min nya dröm är att han en dag skall vara med på mitt bröllop…
men bara om han själv orkar och vill…
Om det nu nån gång kommer att ske.

Älskade morfar….
tack för allt.