jenny

och jag känner absolut ingenting….
jo nu ljuger jag… visst finns det stunder som hjärtat bultar till både på gott och ont och jag minns att jo så här var det som det känndes att leva…. men så glider kroppen, inte så motvilligt längre heller… tillbaka ned i likgiltighetens bleka dimmor och jag bara är….

enda gången jag känner är när jag har samuel i min famn….
hur skall man kunna göra annat när man står och håller det värdefullaste denna världen har att erbjuda i sina armar
rädsla för att han skall gå sönder…. världen är stor hård och kall och mamma kan inte skydda jämt….
vågar inte känna rädslans vassa klor så jag glider tillbaka in i dimman

mina dagar de rullar på…. jag går till skolan skrier ned det som lärarna tycker är viktigt att vi skall veta…. pratar skrattar och flamsar med mina klasskamrater…
de skulle nog aldrig kunna ana hur jag egentligen mår…
jag lullar hem…. hämtar på dagis så som mammor skall göra,
leker med sonen ger honom mat… äter själv… vissa dagar äter jag hela dagen andra dagar glömmer jag det helt…

jag går till mitt jobb sent på kvällen… hålögd trött och uppgiven…
inte ens ekonomin skall man slippa krångel och oro över… det gör mej gråtfärdig ibland…

skuldkänslorna kommer och går….

sen försvinner de in i dimman… den förhatliga välsignade likgiltighetsdimman…