jenny

efter tre nätter brukar jag känna mej rättså trött och sliten visserligen men idag är det på ett helt annat stadium…. jag är yr fryser hostar snörvlar och har ont i nacke huvud hals och öron vid tryck (hosta) när jag tar bricanyl för andningen så blir jag alldelels skakig och darrig…
inget vidare….

så jag sitter här framför datorn i ett hopplöst försök att bli riktigt trött så att ajg skall kunna gå och lägga mej och sova…
det finns ju inget värre än att ligga i sängen vrida och vända sej och ha svårt att andas.
*tycker synd om sej själv*
men men
så är det och just nu är det inget man kan göra åt det….

synd bara att vi har heldag i skolan imorogn
7 timmar om etik och estetik…

*snyftar*

ögonen vägrar nästan att öppnas…
kan det verkligen vara möjligt att man skall behöva plåga sej upp så här tidigt…
klockan börjar närma sej halv åtta och sonen leker med en plastbil neranför sängen.
Tur att han inte vill ta upp den i sängen idag… det brukar han vilja annars…
släpar mej ut till köket för att äta frukost… där är lika stökigt som vanligt… jag förstår inte hur det kan vara så stökigt när jag jämt städar….
eller gör jag… städar alltså…
ibland känner jag att jag helst av allt skulle vilja vara hemmafruk och hemma mamma… men när jag ser högarna av disk som växer och smutsen lagras på golvet börjar jag tvivla är jag verkligen så huslig om jag nu låter allt förfalla så här…
kanske jag skulle få frispel en dag och kasta alla tallrikar ut genom fönstret….
vem vet….
sen så får jag en stund för mej själv medans älsklingen tittar på teletubbies…
tack och lova för tv och videoapparater…. det är guds gåva till mammorna…
en stund vid datorn för att samla tankarna och kraft för att bege sej till skolan…

en helt vanlig morgon alltså….

inget guld i mun på den stunden

och jag känner absolut ingenting….
jo nu ljuger jag… visst finns det stunder som hjärtat bultar till både på gott och ont och jag minns att jo så här var det som det känndes att leva…. men så glider kroppen, inte så motvilligt längre heller… tillbaka ned i likgiltighetens bleka dimmor och jag bara är….

enda gången jag känner är när jag har samuel i min famn….
hur skall man kunna göra annat när man står och håller det värdefullaste denna världen har att erbjuda i sina armar
rädsla för att han skall gå sönder…. världen är stor hård och kall och mamma kan inte skydda jämt….
vågar inte känna rädslans vassa klor så jag glider tillbaka in i dimman

mina dagar de rullar på…. jag går till skolan skrier ned det som lärarna tycker är viktigt att vi skall veta…. pratar skrattar och flamsar med mina klasskamrater…
de skulle nog aldrig kunna ana hur jag egentligen mår…
jag lullar hem…. hämtar på dagis så som mammor skall göra,
leker med sonen ger honom mat… äter själv… vissa dagar äter jag hela dagen andra dagar glömmer jag det helt…

jag går till mitt jobb sent på kvällen… hålögd trött och uppgiven…
inte ens ekonomin skall man slippa krångel och oro över… det gör mej gråtfärdig ibland…

skuldkänslorna kommer och går….

sen försvinner de in i dimman… den förhatliga välsignade likgiltighetsdimman…

let me sleep
for when I sleep I dream that you are here
you re mine
and all my fears are left behind
I float on air
a nightinggale sings gentle lullabys
so let me close my eyes
and sleep
a chance to dream
so I can see the face I long to touch
to kiss
but only dreams can bring me this
so let the moonshine
softly on the boy I long to se
and maybe then he dreams
He dream of me

O I belive
the clouds
whisper
to the evning star
and tell me now its just a dream away

so let
the moonshine
softly on the boy I long to se
and maybe when he dreams
he dream of me

dream of me

a dream away

ja det är jag…..
men inte för det som du tror….
eller är jag det…
nja jag vet inte…
vågar inte känna efter …
livet är tungt…

och jag längtar så mycket….

på väg till en föreläsning idag och det känns inte som om jag vill sitta där i fem timmar med ett brustet hjärta…. men jag måste… för tar jag mej genom detta så går jag starkare frammåt sedan… det vet jag…. men varför bränner då tårarna bakom ögonlocken…. när jag så desperat försöker hålla dem borta…
varför värker hela kroppen och bara längtar bort bort bort….?
jag är dålig på att vara ensam jag vet att jag har sagt det innan men det är så… och nu är första gången på länge som jag känner mej riktigt ensam..
förr fanns vännerna närmare. men nu känner jag deras (och min) distans tydligt…

varför skall jag söka den förbannade ensamheten när den får mej att gå under….
förvandlar mej till aska….

du är borta…
vem var du?
vem är du?

jag vet inte ens vem du är,,,

ikväll smet jag från min bargascque…

jag bara tröttnade…

tröttnade på att se alla glada människor när jag inte alls känner mej glad…
trött av att se alla människor som verkar ha roligt när jag själv bara längtar bort…
trött av att se alla flirtande och kära människor när jag själv bara är ensam

jag vet att jag hade chansen för ett tag sedan och att jag lät den rinna ur mina händer… chansen till något som hade kunnat bli något mera om jag bara vågat satsa lite mera… och så vågade jag inte…

rädd för hur det verkliga livet skulle te sej drog jag mej tillbaka och lät tiden gå… rinna mej ur händerna som sand mellan tårna på stranden

nu finns där nån annan….

och jag vet inte om det gör mej nånting eller inte….

men det är lite jobbigt att se alla omkring en som träffar någon och inse att jag själv fortfarande är ensam…

för det mesta trivs jag med att vara ensam det är ju ändå självvalt
det är bara vissa sällsynta dagar som jag känner mej så patetisk som idag…