någonstans på vägen tappade jag bort mig
jag med mina stora planer som jämt tror att allt skall bli annorlunda om jag ”bara”…
alltid dessa bara…. och vart har då dessa bara lett mej förutom in på likgiltighetens väg?
jag avskyr mej själv för att ha blivit mindre levande…
det verkar att som när årens tyngd på axlarna dämpar ångesten dämpar den även en massa annat som gjorde mej levande och kännade.
jag är heldre på en berg och dalbana av känslor som stormar än att aldrig vara riktigt glad… eufori…… ja det var länge sedan nu
ja men så var jag då borta och vilse….
vart skall jag gå för att hitta mej??
/jenn
