vid denna tiden för ett år sedan (5 dec ca 22.00)
omtöcknad omtumlad och full av tankar (mest tankarna på hur jag skulle kunna
våga sova då) tittar jag på sonen och han tittar på mej.
Hej på dej lillevän..
Sammanlagt sov jag kanske en och en halv timme den natten.
och det har varit flera nätter med otillräcklig sömn sedan dess….
Men då jag denna natt står bredvid min sons lilla spjälsäng, där han sover som
en slagen hjälte efter dagens kalas, fylls jag av ömhet och efter tanke.
Tiden går fort… ett år har passerat.. visst anade jag att det utanför mitt fönster flutit förbi både en vår en sommar och en höst, för att återigen bli
till en ny vinter…men det kändes aldrig riktigt verkligt fören nu.
Så jag tar mej tillbaka till min dator, snubblandes över det berg av leksaker
som sonen fått av sina kompisar på sitt alldra första barnkalas, och sätter
mej ned för att pusta en stund, en liten stund till eftertanke.
Hur skall det gå om nästa år nu går lika fort?
